Denna blogg upphör

Alla inlägg på denna blogg har flyttats till min andra blogg Tjålmejaure Flyfishings Friends som lever vidare.
http://tjalmeflyfishingfriends.blogspot.com/

Intensiv fiskelycka

En fredag i mars håller jag tunnelbanemediet Metro i min hand och upptäcker att fredagsbilagan med fokus på helgens nöjen kallas för WKD. En annan dag passerar jag Skärholmen köpcentrum vars logga stolt och sedan många år deklamerar SKHLM.


Förkortningarnas tid, i en IT intensiv finansbransch som jag befinner mig i så är det ingen hejd på förkortningarna men även ute i verkligheten poppar de upp som svampar ur jorden. Förenkla och snygga till, ge en bra smak – design är allt i dagens media intensiva samhälle. Det ska upplevas som behagligt, enkelt och lustfyllt för då tar vi oss tid.


"doften av sumpig vårvik och torr vass..."

I min kalender bokar jag in egen tid, LDG, som naturligtvis står för ledig. Avbokade dagar med tid helt för mig själv och min hobby inger förhoppning och föregås av idogt tankearbete. Vart ska jag ta vägen? Regnbågssjön eller ett pass längs kustbandet? Kanske något oväntat som gädda på fluga i den lilla sjön i Nacka? Hur tankarna än vänder och vrider så är jag oftast tillbaka längs kustbandet trots att havsöringsfisket är en för stor utmaning, havsöringsfisket är inte som förr. Jag får naturupplevelsen på köpet, suger in den de blanka dagarna fast jag aldrig skulle skriva under på att det är därför jag alls ägnar mig åt sportfiske. För mig är själva fångandet av fisk allt, akten att överlista, jägaren och villebrådet, jag är oerhört målstyrd.

För mig är fiske mer än en hobby, nära på religion. Fisket tar tid, måste få ta tid, men att i vardagen rulla runt en trebarnsfamilj och hålla sin fru nöjd gör att jag tvunget letar efter intensiv fiskelycka, ”kvalitetstid” brukar man skoja om. Precis som i förkortningarnas tecken och fast jag vet att det inte går, det finns inga genvägar. Korta pass med fångstgaranti och helst med personbästa ovanpå det - det är väl ändå drömmen?

Vad är den värd, en LDG timme? Går den ens att värdesätta alls? Tveksamt, de dagar jag lyckas hålla undan och mobilen är så där lydigt tyst att ingen manar till blixtinkallade möten är jag mig själv på riktigt. Då lever jag upp, fylld av förväntningar och förberedelserna är som en fisketur i sig. En mental uppladdning och styrkepåfyllning som gör mig gott. Livet är de dagar som går och jag är en av få som tar vara på timmar som stressade i vardagen inte ens lägger märke till.

En kalender utan LDG bokningar är som ett liv utan mål, förstå mig rätt jag uppskattar mitt yrkesval och min arbetsplats oerhört. Jag kan inte minnas att jag någonsin gått till jobbet med tungt huvud eller ångest för att jag inte vill. Jag stortrivs men… det är bara ett jobb. Med LDG bokningar i kalendern finns hålrum, tid för mig själv, som ger mig mental laddning och något annat att se fram emot. Spänning som inte går att sätta ord på. I kalendern står det bara LDG ingenting är bestämt om destination eller fiske men det är ett hålrum att se fram emot. Om jag själv måste stryka en tid så går det för det mesta bra men när jag på grund av yttre faktorer tvingas stryka en LDG så blir jag oerhört besviken.


Fika vid vattnet, en stund att andas in

En onsdag morgon befinner jag mig där, ute vid vattenmassorna vid Kalvfjärden. Det står naturligtvis LDG ett par timmar i min kalender och jag avnjuter det obligatoriska kaffet efter ett tiotal första kast. Något stressad är jag ändå, sneglar på klockan, det är svårt att befinna sig i nuet, en timme är avverkad och är detta ett bompass så kan jag lika gärna åka hem och fortsätta arbeta… Jag skärper mig, försöker vara här i nuet och njuta. Kaffet smakar oerhört gott ute i vildmarken, doften av sumpig vårvik och torr vass förnimmer många härliga fiskeminnen. Känslan är intensiv.

På första kastet efter rasten så suger det till i linänden, alla fritt svävande tankar stannar med ens. Havsöring! i den första typiska välvningen i ytan ser jag att det är en blankfisk på närmare två kg. Just där och då är det intensivt, jag finns ingen annanstans – tid och rum försvinner. Det är bara den förvildade havsöringen och jag. Vår kamp. Jag är de tunga knyckarna i spöet och rysningarna är mina när de tunga rusningarna tar vid, Min tanke hoppar framåt i tiden och jag registrerar i bakhuvudet att kameran är med – att jag nog ska lyckas föreviga denna vackra fisk och sedan låta den simma åter. Då släpper den, spöet som var min förlängda arm av kamp vilar livlöst i min hand, toppöglan slår i vattnet. Jag blir alldeles tom inuti, känner ingenting men tankarna rusar. Är det här allt? Var det här min chans?

När jag hämtat mig och fortsätter att fiska mår jag ändå bra, jag har lyckats överlista en av de blanka – jag gjorde rätt.

Synonymer till intensiv är t ex kraftig, ihållande, våldsam, häftig, ettrig, frenetisk; förtätad, laddad, kompakt, passionerad. Jag skriver under på allt! Men jag inser att intensiv fiskelycka är att närvara mentalt oavsett fångstresultat.

En regnbågsfiskares dagbok

Jag är en inbiten flugfiskare sedan barnsben, redan i tioårsåldern skolad i Härjedalsfjällen, det vet alla som känner mig. Men jag bor och verkar i Stockholm och mina ungdomssomrar i Hede var kanske inte så långa som jag minns dem. Jag minns dock min första flugfångade fisk i Kvarnån (rinner mellan Mammersjön och Ljusnan) utanför Hede där jag bäckmetat bäcköring varje sommar.


Uppströms smygfiske i Borrsjöån - vild å i norr med inplanterad regnbåge.

Jag var tio år och försökte kasta med mitt ABU Fly Safari set, ett teleskopspö i glasfiber med en ABU Diplomat flugrulle och en dubbeltaperad flytlina i klass sju, i den lilla ån. Det var inte lätt, spöet var tungt och svajigt men ån smal och kasten räckte därför till. En fridriftande svart liten nymf lurade till hugg och upp kom en... blindsill som kusinerna säger. Elritsa på modern svenska. Men jag var glad, jag gjorde rätt och självförtroendet växte spåass att jag lämnade långspö och maskburk hemma vid stugan från den dagen. Snart låg de flugspöfångade bäcköringarna på rad på farstubron, varje tur gav mig ett par öringar i två-trehektosklassen som alla bars med hem till stekpannan. "De ska stekas i smör så färska att de krullar sig i stekpannan" sa alltid mamma.

Maskmetarna som befolkade den lilla ån hade inte en chans. När lintotten med det enorma flugspöet lät fluglinan dansa över strömmar och sel så gick de tomhänta medan pojken med diverse kreationer i tafsänden drog upp den ena bäcköringen efter den andra. Egna mönster uppfanns och Kvarnåflugan var en av dem, en stor nattsländeimitation i grått med liggande vinge som bands på en tunn streamerkrok i storlek tio. Idag skulle jag kalla den en variant av Europa 12:an, inget annat. En mumsbit som de små öringarna inte hade råd att inte provsmaka, det var på denna fluga som jag många år senare tog en bäcköring på 970 gram i samma å. Den återkommande sommarveckan i Hede var just bara en vecka och den gick alltid för fort.

Min första flugfångade regnbåge fick jag i stenbrottet på Ekerö under ett av Sportfiskarnas ungdomsläger i Stenhamra. Jag glömmer den aldrig. En stenhård, aggressiv kamp på liv och död, jag var tretton år och jag hade aldrig varit med om nåt liknande. Flugfiske var en av teknikerna som lärdes ut och vi fiskade med den då klassiska regnbågsflugan Sara, en röd/vit marabou streamer. Jag slogs redan då av styrkan i fisken och dess enorma kampvilja, även om fisken i sig inte var särskilt vacker med nedslitna fenor och sår av att leva alltför tätt med andra individer. Flugfiskare är något man blir och när man får den insikten så följer abstinensen av att inte bo vid ädelfiskvatten i norr. Nog provade jag tålmodigt att flugfiska abborre med viss framgång och nog övade jag på att kroka småmört på nymf men i tanken befann jag mig alltid någon annanstans.



Stor fisk på liten fluga.

Regnbågen som substitut var alldeles utmärkt och turerna gick allt oftare till vatten som Fyrväpplingens sjöar, Kvarnsjön, Mellansjön, Örsjön och Sandasjön. Regnbågen är stark, aktiv, aggressiv och äter såväl insekter som småfisk. Kvaliteten på fisken ökade med åren och det är nu länge sedan det pratades om regnbågen som broilerfisk. Särskilt lockade tanken att infinna sig vid sjön under vår- eller höstdagar då bågarna var riktigt i farten. De från början så nyttjade streamer i varianter som Mickey Finn, Bitch Creek Nymph och Montana ersattes snart med mer naturtrogna imitationer. Nu utvecklade regnbågsfisket mig, helt nya teorier om myggfiske lanserades och det var i Stockholmsvatten som jag provade först. Att samma tekniker gjorde mig till en bättre fjällfiskare kan inte nog understrykas. Nya regnbågsmönster som Zonker och Wolly Bugger togs liksom myggfisket med upp norr och rönte mig stora framgångar. Det var inte längre ett handikapp att bo i en storstad och längta efter prickig fisk norröver men samtidigt fiska regnbåge. Det var en framgångsfaktor. Sjöarna fanns runt hörnet. Jag förlängde säsongen och blev dessutom en bättre flugfiskare när det gäller kastteknik och kunskap om att det finns föda för fisken som kan vara viktigare än natt- eller dagsländor.

Rgenbågen är rätt skött en fantastiskt vacker fisk.

Fiske från flytring och fiskimitationer i nya konstmaterial som t ex flashabou gjorde också att min förmåga att flugfiska havsöring i Stockholms skärgård var god redan från början, framgångar kom då jag redan var inkörd på kallvattensfiske med flugor i gälla färger och långsam hemtagning. Flugfisket efter regnbåge har utvecklat mig att möta nya situationer och har gett mig en kunskapsbank som är ovärderlig. Idag åker jag helst till strömmande vatten som Strömhult och Norrbyströmmen men även till vårt egna klubbvatten i Haninge för ett flytringspass då och då.

När fjällveckan blir just en vecka per sommar och havsöringsfisket i Stockholms skärgård går kräftgång så är regnbågen mitt allt. Öring, röding, harr och havsöring får ursäkta - Regnbågen är en fantastisk sportfisk som jag inte kan vara utan. Några av mina bästa minnen är från regnbågsfisket och så kommer det även att vara framöver.



Femkommaetta i Norrbyströmmen, notera det varsamma Catch & Release greppet.



Jakten på det vilda

Ett vulkanutbrott och en tillvaro utan flyg i hela Europa är sanning ett par veckor i april 2010. Att resa med flyg, något som vi betraktat som självklart men en vulkan på Island fick en hel värld att stanna upp. Det fanns en värld före flyget, en tid av reflektion och tanke. I dagens era av snabbmat, korta weekendresor och jakten på omedelbar tillfredsställelse hinner vi knappast smälta resultaten. Vi skyndar oss fram i jakten på resultat och glömmer att fiskeintresset kan vara stort och mångskiftande och… faktiskt avkopplande.

Vi söker lyckan i konstgjorda regnbågssjöar och strömmar och numer även i fenomen som Gäddsjön (en sjö med inplanterat stor gädda) och vi sportfiskare är beredda att betala för att få tillgång till trofévatten. Gränserna för vad som är möjligt pressas hela tiden fram, när det inte är nog med ekologiskt odlad regnbåge så fylls det på med öring och när det inte räcker så odlas stor röding fram. På tur står harren som vi i vårt eget klubbvatten diskuterar att plantera in för att ytterligare öka attraktionen bland stressade sportfiskare som under ett fåtal timmars fiskepass vill förverkliga sina drömmar.
Vad kommer härnäst i vår tidspressade vardag? "Ålsjön" eller något annat vatten med stora exemplar av svårfångade fridlysta fiskar?

Jag pratade med en av mina kompisar som är Skärgårdsguide i Stockholm för ett antal år sedan när havsöringsfisket började gå kräftgång och vi konstaterade att ”havsöringen är vår nya gädda”. För ett fortsatt bra fiske så är det inte längre självklart att ta med den fångade fisken hem utan återutsättning är en förutsättning. Återutsättning av inplanterad fisk. Fiskeintresset för havsöringen och gäddan i vår skärgård växer och därmed trycket och det tillsammans med de debatterade predatorerna skarven och sälen gör att den konstgjorda andning av fettfeneklippt havsöring behöver handskas med varsam hand om möjligheten till ett sportfiske ska bestå.

Det finns något lockande i den gamla långsamheten men ställs vi inför valet så är det få som vill byta tillbaka. Flyg och fiska! Regnbågens intåg i vårt land har möjliggjort ett alternativ till långa och dyra fjällresor till destinationer som idag inte håller fisk i samma klass som på Nils Lidmans tid. Nu duger inte det längre, jag kan själv reflektera över att tillfredställelsen över att ha fångat en vild öring på kilot inte är nog. Med den information vi har tillgång till på internet och i fiskepress så vilar jämförelsen där hela tiden.

Hans Lidman, hans böcker och äventyr har fascinerat även mig.

Fick jag själv välja så skulle jag besöka den där strömsträckan i Finnmarken när vattenståndet är bra, insektslivet är som rikast och de riktigt stora öringarna går till. Hur mycket jag är beredd att betala för att lägga två koncentrerade dygn just där och just då?
Summorna jag kommer upp i är astronomiska om jag bara får med mig en kamera så har jag lyckats, jag kommer släppa tillbaka rekordöringen på 3,5 kg som tog på en liten torrfluga och just då i det ögonblicket när jag ser den stora och respektfullt gamla fisken simma iväg spelar inte sparade pengar någon roll. Det är värt vartenda öre och jag kommer alltid att hylla fiskeguiden som lyckades optimera och tajma och tog mig dit.

Men jag har inte tiden att spendera tre veckor i den strömmen i väntan på perfekta förhållanden...

Tidspress och troféfisk är en ekvation som inte går ihop, ett fiskepass ska vara lätt att komma ifrån till och vi ska samtidigt nå oerhörda resultat. När det konstgjorda blir det riktiga så flyttar vi fram gränserna, när jakten på inplanterad havsöring är den vilda och svårfångade fisken. Fiskeguiderna har inte längre uttalad fångstgaranti, gapet mellan leverans och förväntan möts nästan aldrig.

Jag har reflekterat och jag har tänkt, i en värld där flygen i Europa stod stilla en tid, och jag ska försöka njuta mer av fisketuren i sig och inte bara ägna mig åt resultaten. Ägna mig åt avkoppling och fiskevatten nära inpå och om det är i vilda vatten eller konstgjorda spelar ingen roll, bara jag får vara där. Jag är inte längre säker på att en vild öring på 3,5 kg ger mig mer lycka än en på 1 kg, det är sammanhanget i sig som är avgörande.

B3-fiske och Kickers

Det är åttiotalet när det är som bäst; pojkar och flickor är hårt indelade i synthare, hårdrockare och Hip-hopare. 1986 är Stockholm en ren ungdomsgård, hela innerstan kokar av musik och ungdomsrelaterade hyss. Förorterna är laddade som ett enda långt förspel och allt handlade om vad som skulle hända till helgen. Var?, När?, Hur? Fest? eller Jidder?

Fiskenördarna var där med och planerade, men så långt ifrån de läckra och åtråvärda Takano-brudarna med spraylugg och axelvadd som hängde i skolorna och i Kungsan. Vi fiskenördar stod och tryckte längs räckena till det betonginramade strömmen, bara namnet Ghettot säger väl allt. Siktet var på laxen och havsöringen, den lekande och inte fredade fisken i strömmen. Fisket var allt eller nåja nästan allt - det var bara trehundra meter till Kungsan och knappa hundrameter till Clock hamburgerrestaurang på Regeringsgatan. Där fanns det där andra...

Fiskenördarna kom från alla förorter och möttes i city runt strömmarna, men nördarna var inte bara nördar: Acke (eller mer känd som, Karate-Acke, en i Farsta/Loafersgänget - de gick alltid i finbyxor och loafers för att särskilja sig från andra Kickers och kunde lättare komma under polisen vid tjafs) som hängde med Micke (som röstades fram till årets Stockholmare efter att ha kastat sig ned på tunnelbanespåret och räddat en ung kille undan en säker död), Klasse med nävarna och hans vapendragare Anders från Akalla-gänget...

Inne bland luckor och lekfisk regerade Magnus Herou, Johan Abelsson, Percy, Dansken, Amerikanen, Nille, Rolle, Peter Björklund, Birger Stahre, Finn-Peter, Södertälje Finn-Peter m fl De levererade varje höst. De var rollmodeller med sina tiofotare, Ambassadeur 6500 C och 0,50 nylon - den hårda skolan grabbar som med den rätta utrustningen skapade drömmar om att dänga bly mellan broarna. De hade råd att dänga med sänke och Rapala, vi andra band gälla tubflugor för att försöka efterlikna storlek och färg. Idag kör ingen i ghettot med mindre än tolvfotare och 0,60 nylon eller flätlina, få om ens någon av dagens fiskare tror att Peter Björklund landade sin 13,4 kg drömöring på en tiofotare med 0,45 nylon mellan broarna...

Vilka lirare våra rollmodeller var… de lämnade alla Strömmen och Ghettot under slutet av åttiotalet för att jaga blank havsöring i skärgården, båtar hade de och det suktade oss andra. I denna historia kanske fokus är på något annat men de var alla grymma sportfiskare. Acke som särskilt regerade en höst på Klacken när Norrström var stängt, plockade tio-femton havsöring varje natt på ”spinnfluga” med Rapala J-9 i den egenmålade färgen körsbär – ett tag var det det enda alla fiskade med.

Spinnfluga var under utveckling, bly var tillåtet. Finnarna i Strömmen och Älvkarleby var föregångarna. Fiskeutrustningen inhandlades på Åhlens City (jomen de hade en enorm sportfiskeavdelning) medan bonkade besor bars till Fiskarnas Redskapshandel för fotografering, pärmarna med foton ligger där än!

Tubflugorna bands på örontops och var aldrig mindre än 6-7 cm. Dagens fiske med minimala laxflugor eller mjukt långt hår som simmar i vattnet var fjärran. Det man helst hade i linänden var en Rapala J-9 eller J-7 i flourescerande orange men de var dyra: 29 spänn för en J-7 var mer än plånboken tålde.

"Back2crime" av Ways & Snow på gröna linjen

Vi var aldrig del av det där, men ryktena gick om ”Kungen av Kungsan” och hans anhängare och antagonister. En del blev så småningom kända tv-profiler (Paulo) medan andra som Liam blev yrkeskriminell men sedermera kristen och omvänd. De var idolerna det snackades om, att slå först och fråga sen var maffigt men att tjejerna inte föll för den sortens våldsideologi var inget vi pojkar i förorten brydde sig om.

Jag gick och såg filmen om 1986 års upplopp, Stockholms natt, ett par dagar efter premiären och det tjafsades även bland biosalongens rader mellan hormonstinna alfahannar. I den tiden växte vi upp, jag mailade fram och tillbaka med Roine för något år sedan och då gjorde sig minnena påminda:

Kungsan, där allt hände...

Jonas:

"- Ja visst Klasse med slagsmålsnävarna och Skrikanders! Vilka profiler, någon gång när vi var sexton så kom jag och Janne förbi Ghettot vid elvatiden på en fredagskväll. Vi möttes av en stum Anders som stod och pekade ned i strömmens virvlar och en Duracell hoppande Klas…

Ingen av dem fiskade men efter par minuter gick det upp för oss att de hade stått och fiskat tidigare när ett kickersgäng från Kungsan kommit förbi och sagt något dräpande för att mucka – vad de inte visste vad att en av de de mötte inte kunde lägga band på sin mun (Anders) och att den andra var en riktigt elak jävel med nävarna. Bråk uppstod som så många gånger denna sensommar, Klas hade sänkt tre av killarna direkt men deras tjejer hade kastat Anders ryggsäck som var full med fiskeprylar och bly så att den sjönk som en sten i vattnet... ja gänget var inte kvar så vem vann?”

Full lucka på Operan, där ute i djuphålan mellan femte och sjätte pelaren vilar fisken på sin vandring uppför Mälaren. Hur många kast jag har gjort där i mina dar?

”Om det verkligen är sant? Jag vet inte men den kvällen stod Anders hela tiden och svor och försökte fiska upp nåt han såg i vattnet och Klas ville att vi skulle lämna in spöna på Clock på Regeringsgatan för att gå ner till Kungsan – ”-för jag svär att de är där, vi plockar dom en gång för alla!!!””

Jag och Janne drog till Operan och drillade öring, de där grabbarna var alltid lite mer än oss….

Det här var på den tiden då Percy la hundrameterskast vid Rosenbad för att fiska av Pilträdens överhäng på andra sidan, då Tysken och Rolf plockade besa efter besa på ångbåtsbryggorna utanför Sheraton (javisst det fanns två bryggor där då) och då vi härjade på Strömsborg med nattklubben Strömsborg vars bar hängde ut över grundområdet. Hur många havsöringar vi tog? jag vet inte men vi spenderade hundratals timmar på spinnfiske, spinnfluga och mete och visst blev det bra personbästa på havsöring och lax för alla som hängde här inne. Hur många hamburgare klämde vi på Clock kollandes på MTV eller på Kungsträdgårdens kebab för att värma oss? Hur många gånger skämdes vi när vi satt på tunnelbanan hem med besa i ryggsäcken, stinkades räkspad och gammal bläckfisk? Hur många gånger tog vi pendeltåget gem istället för tunnelbanan till Värsterort för att slippa träffa de coola polarna?

Sist jag träffade Anders var 1989 , då var han hantverkare som reste utomlands med jämna mellanrum. Vad hände sen? Två barn och villa?

Roine:
”Husby Klas, kompis med Anders menade jag. Från strömmen, från Strömmen a´la 8o-och 90 tal. Han fick sina första öringar tidigare än dig, då du fiskade med silverkoster 28 gr och teleskophaspel a´la Birger runt åren 1981-83 och drog fina öringar runt Strömsborg, inför våra stora ögon. Klas fiskade med de riktiga noviserna därinne...Johan Abelsson, Magnus Herou och Percy.... 1980 fiskade en tolvårig Klas med räka under Stallisbron på full lucka när han fick ett napp som höll på att slita med både honom och spöet, en DN fotograf spatserade tillfälligt förbi och förevigade det hela, en 4 kilos Gullspångsöring i famnen . Under de tidiga åren satte man just lite Gullspångsöring i strömmen. ”

”1984, i mitten av oktober, också på full lucka under stallis, fick han en 90 cm lång och kraftig hanfisk på Rapala ("det bara stannade under bron"), som "Amerikanen" sedermera vägde till 6 kilo på en billig nyckelringsvåg. Fisken var en bjässe. 90 cm, hanfisk, grov över ryggen, inte utlekt.”
"Alla jag pratat med säger att den måste ha vägt mer" sade Klas då det gick upp för honom att vikten inte kunde stämma.

Han har inte glömt öringen , och förbannar fortfarande vågen. Jag var inte med någon av gångerna, men har sett korten och fått skildringarna noggrant återgivna.
"Amerikanen" ? Jo, den storfiskande mannen med jensenpirk under stallis på 70- och 80 talet , som fick veta en hemlis av "dansken". Dansken som i smyg hade kunnat fiska helt ensam till en början, vid Karl Johan slussen, som stod öppen då norrströmluckan var ur funktion.
"Kom med, men säg inget" sade "dansken
"Nej då" svarade Amerikanen.

Kvällen efter hade ryktet spridit sig att Amerikanen hade fått en lax på 12 kilo, och dansken kunde inte längre ensam stå och dra stora öringar på bryggan vid Karl Johan Slussen.
Det var den Klas som ringde, fast vi pratade inte om ovanstående, men det är sånt man minns, lite nostalgiskt, och får ett sug att åka in till strömmen och fiska.

Men när man kommer in frågar man sig: Vart tog alla vägen...?

Rödingarna i tjärnen

En skoterled rakt in i djupaste granskog uppkört för denna gång men snart kommer snön och sätter igen spåren. Utan vägvisare i väglöst land är man ständigt förlorad.

Norrlandsvintern är kall och luften är torr, trots att kvicksilvret pressar sig nedåt tjugo minusgrader så beger vi oss ut i mörkret. Det är ruggigt tidigt och jag fryser redan i min flytoverall när vi vandrar mot bilarna. I andra stugor råder julefridens lugn medan jag har svårt att vara still. Familjen snusar lugnt i den mörka fjällstugan när jag blir upphämtad av min kusin och hans kompisar.

Kängorna knastrar i snön när vi lastar in ryggsäckar, pimpelutrustning och proviant i de fyrhjulsdrivna bilarna. Småprat och dämpade skratt, luften är laddad som alltid när man är på väg mot äventyr som ingen vet hur de ska sluta. På släpvagnarna vilar skotrarna som ska ta oss ut i Härjedalsskogens oländiga terräng.

Finväder, fjällvintern sprakar och högtrycket lovar gott för fisket, en kopp varmt kaffe sittandes på skotern, en paus i mullret och plötsligt önskar man att man inte var någon annanstans.

Det är äntligen dags.

Det har sedan ett par år funnits en tjärn långt inne i skogen där rödingen går till. För ett många år sedan satte Lars och hans kompisar ut femtio rödingar på ca 500 gram i en enslig tjärn som ingen hittar till. Tjärnen är inte stor knappa sju hektar men djup så att man tror att den är bottenlös när man låter blänket sjunka... Den ligger fint inbäddad i skogen och det är bara skogsägaren själv som hittar till den lilla tjärnen, inga vägar eller stigar leder hit.

Det är mitt emellan jul och nyår och mörkret och kylan är midvinter hård, klockan är inte mer än sex på morgonen, så startar vi skotrarna för att ta oss de tre milen i otillgänglig skog och djupsnö till tjärnen.

Vad får ett par fiskeintresserade män att satsa tiotusen kronor av egna pengar på att förstärka ett småskaligt rödingbestånd i en tjärn som är så svårtillgänglig och svårbevakat?

Visserligen ligger tjärnen på mark som en av dem äger men vad händer om andra får reda på detta? En liten tjärn som nätades oerhört flitigt förr i tiden. Ser man långt tillbaka så finns historier om tre-fyra och till och med fem kg:s rödingar som fångats här. Granskogen växer tät ända intill vattnet och flugfiske skulle bara kunna fungera från flytring eller en liten båt. Det får jag veta är vad de verkligen ser fram emot, kanske redan i sommar. Tjärnen är näringsrik och djup med åtminstone en kallkälla så förutsättningarna för ett bra rödingbestånd är verkligen goda.

Det är första gången de fiskar sedan isättningen och jag får vara med. Jag har svårt att tro att de alla har hållit sig ifrån sjön under en sådan lång tid men de hävdar bestämt samma sak allihop, det är idag som det första provfisket ska ske. Det är på nåder, det diskuteras nästan på allvar om jag ska bära huva under transporten så att inte platsen avslöjas. Till sist kan jag som nollåtta ändå anförtros en egen skoter och får förstås ligga sist i ledet. Det drar kallt i ansiktet trots att jag kör med ansiktsmask under hjälmen, jag ska på en spännande fisketur och har allt utom det mest väsentliga med mig: kameran. Mobiltelefonernas intåg gör ändå att fångster kan dokumenteras men bildkvalitén blir förstås lidande för mig som är van att ratta en Nikon D50.

Minibalansare agnad med två maggots, någon som känner igen konceptet? Rödingens teckning var mörk, kanske var det en av dem som höll till i djuphålan året runt?

Min stolsryggsäck som kränger på ryggen är fylld med pimpelspön och blänken, mormyskor, minibalansare och blinkpirkar. Maggots, räkor och Edamerostkulor skakar tätt intill varandra och trängs med kaffetermos och gulaschen i mattermosen. Någon pratar sig varm om rödingmäsk som finns med i någon av mesarna. Ja fiskegrejor har vi med oss och förlängning till motorisborren för isen är nog närmare en och en halv meter tjock.

Väl framme borras det frenetiskt, mest för att isen verkligen är nästan halvannanmeter men fiskeivern går inte att ta miste på. Allsköns prylar åker i hålen och det tar faktiskt inte lång stund innan flera av oss hojtar till och spöna böjs till lättade skratt. Rödingar i mängder hugger på våra krokar, de flesta är små på upp till några hekto men med jämna mellanrum kliver fisk på upp till två kg på och då hörs det ordentligt!

En troféröding vilar på isen, kusinen tar fram den för honom så obligatoriska tändsticksasken som finns med på alla hans foton. Ibland skämtas det om att det "är ju den största modellen på tändsticksask"

Vädret vänder, fjällväder, fisket blir inte lika fröjdsamt. Några oroar sig för hemfärden, det mörknar snabbare vid lågtryck.

Hopplöshetens udde

Hopplöshetens udde - jag stod där utvadad och kastade mot fisken som vakade strax utom kasthåll. Det är alltid den fisken man pratar om vid tältlägret, den fisken är alltid störst och det är den man drömmer om.

I ett av Sveriges mest kända storöringvatten är den flugfiskekvoterade delen indelad i ett antal håar som hålls samman med ett pärlband av fina små strömmar. Några av de största håarna är stora som små insjöar och deras näringsrika biotop gör det möjligt för öringen att trivas och växa sig stor. Fjällområdet har besökts av turister sedan trettiotalet och Carl Von Linné var faktiskt en av de första upptäckarna av naturen i området. I början av sommaren 1936 vandrade två tonåringar, Sven och Nils, över fjället med lätt packning och varsitt flugspö tillverkat av splitcane med infettade fluglinor av silke mot håarna i den övre delen. De var pionjärer men såg det inte så själva. Det fiske de upptäckte och under många år återvände till blev sedan vida omskrivet tack vare den blivande journalisten och författaren Nils.

Någonstans söder om Treriksröset, väntan på Sveriges egen tundra. Varför hugger inte fisken? När vänder vädret? Fanns svaren så skulle pauserna inte vara så många den resan...

Den sista av de sju håarna heter Nedersthån och den finns en udde men en ståtlig gammal tall på som fortfarande lever. Fotografier i Nils böcker visar på att det är samma träd, nu som då men med långt flera år på nacken. Från den udden når man all vakande fisk i hån men det kräver stort tålamod att smyga och vänta in fisken. Udden döptes av någon till "Hopplöshetens udde" (vilket den heter fortfarande i fiskeguiden) eftersom man då liksom nu får sitta på timmar på knä och stirra ned i det humusfärgade vattnet i väntan på storöringen. Och den går här, storöringen, varje år visar sig det fiskar som är uppåt två kilo eller mer på, naturligtvis, drygt ett kastavstånd... Det finns historier om att tillsynsmannen har nätat en öring på fem kg i jakten på gädda.

Havsöringsfisket med sin väntan, tjusning eller ren plågan? förr eller senare så kommer fisken in i viken eller om den redan är där så kommer den få för sig att hugga snart...

Enligt fisketillsynsmannen Ralf så innehar förmodligen Sven fortfarande storöringrekordet från denna udde och det lyder i så fall på 2,4 kg fångad på en liten dagsländeimitation. Jag fick aldrig möjligheten att besöka detta vatten och just denna Hopplöshetens udde tillsammans med Sven men jag kan känna historiens vingslag när hans barnbarn och tillika min goda vän berättar historierna när vi befinner oss här bland storöringar och när vi inte når den vakande fisken - hopplöshet.

Blanka dagar kommer och går i allt fiske, vad är det som driver en att återvända till vatten eller platser där man tidigare kammat noll? Är det för att behärska eller till och med besegra hopplösheten? Ja för mig är det så och det är sant som de säger att om det bara vore att gå ned och fånga sin fisk utan ansträngning, vad skulle då vara lockande?

En annan dimension i fisket är längtan, längtan efter outforskade vatten såväl som att återvända till den där stenen eller strömmen för att återigen få lägga ut flugan eller draget där stor fisk tidgare har lurats upp. För ett par år sedan så återvände jag till min barndoms flugfiskevatten där allt började: Kvarnån i Hede. Bäcköringarna i det mörka åvattnet förtrollade mig under många somrar och till slut lärde jag mig att behärska den grunda och smala ån när jag landande flera bäcköringar över halvkilot och med topp på 850 gram. När jag återvände fann jag en sönderfiskad å med än lägre vatten, poolerna som alltid höll fisk på upp till halvkilot fann jag inte tillbaka till längre. Jag vet inte om jag väntat mig att se att allt var som förr men det står klart att minnena av ånär bland det bästa jag har.

Häromkvällen paddlade jag över blankt och djupt humusfärgat vatten tillsammans med två erkänt duktiga regnbågsfiskare. Sjön låg tidvis helt blank men inte en fisk visade sig, inte en känning för någon av oss på ett par timmars fiske. Tankarna återvände till Hopplöshetens udde. Undrar om det fanns någon fisk överhuvudtaget i sjön? Regnbågsfiske är också ett nyckfullt fiske som så mycket annat.